Minnen av de döda
Jag minns en intervju med Magnus
Härenstam, där han berättade om hur han efter hustruns död
hittade en uppblåsbar galge i garderoben. Han slogs av att det var
hennes utandning, hennes luft, som fanns kvar inuti. Det enda som han
hade kvar av hennes kropp.
När jag går omkring i Sigrid Ejemars
utställning på Galleri Lars Palm, tänker jag på Härenstams
galge, eftersom Sigrid Ejemar intresserar sig för ”Det som blev
kvar”, som utställningen heter.
En helt vanlig pryl kan få en ny
betydelse när människan som ägde den för alltid är borta.
I en del av galleriet står gamla
gulnade böcker, i en annan hänger en gul regnrock, nedanför
fönstret ligger en sönderslagen blomkruka.
Jag tänker mig att detta är just
sådana föremål som Sigrid Ejemar förknippar med en människa som
inte längre finns.Det knäppa är att man före har svårt att tänka
sig vad det är för fysiska föremål som man ska förknippa den
döda med. När jag tänker på mormor och morfar tänker jag på
Blåvitts glassar och hur deras frysdörr såg ut på insidan. Jag
tänker också på ett skåp med en lös del som jag vred på och
låtsades att det var en knapp till en lönndörr.
Ursäkta om jag blir privat, men det är
besökarens egna minnen som utställningen framkallar. Till Sigrid
Ejemars föremål finns ingen relation; jag vet inte vem som bar
regnrocken
Vissa av verken har en mer indirekt
anknytning till tematiken, som ett par fläckade vepor som hänger på
en av väggarna som har varit nedgrävda i marken. De står för ett
slags uppståndelse.
Utställningen är associativ, dunkel,
det intressanta är vad som sker inuti människorna som besöker den
och vilka minnen som framkallas. Man får känslan av att kliva in i
en process som inte är färdig och att det är meningen att det ska
vara så.
Sigrid Ejemar är Gävlebo, har gått
Konstskolan och fick Karin och Erik Engmans Stipendium 2014.
Utställningen på Galleri Lars Palm i Sandviken har hon gjort som en
del av galleriets Artist in Residence-program, som innebär att
konstnären under en period skapar utställningen på plats med
galleriet som arbetsverkstad.
Kristian Ekenberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar