GALLERI LARSPALM

Starkt om döden

Direkt till vänster i Sigrid Ejemars utställning på Galleri Lars Palm i Sandviken hänger en sprucken betongkvadrat med titeln ”gå sönder, rasa samman”. Det är upptakten, ett dånande slag i det tysta rummet: Någon dör, vad händer då?

Sigrid Ejemar, som gick ut Gävle konstskola häromåret, har under en period som ”Konstnär i huset” skapat utställningen, som fått namnet Det som blev kvar.

På andra sidan chocken, det man förträngt ska hända även denna kropp följer utställningen en lätt dragen tidsaxel. Jag tror jag kommer att ha svårt att se dödsannonser (eller minnesannonser) i tidningen, utan att tänka på dessa fortfarande gröna blad som håller på att torka och som konstnären ordnat som spalter på väggen.

Från annonsernas konkreta närvaro går tanken till alltings tysta förändring. I en svit teckningar (swil som kan uttydas som virvel) kan förändringen ses som ett slags urform – som en kartbild förändras av landhöjningen, en röntgenbild av sjukdom, en manet av strandens torka…

Utforskningen stannar till vid en bokhylla med mer eller mindre lästa och gulnade böcker. Böckerna speglar deltagande i livet och det man delar med den försvinnande tidens skilda strömningar; den som varit med ett tag känner väl igen titlarna.

En krukväxt har fallit till golvet. Växten med sin mullklump ligger på sidan och krukan gått i bitar. Verket, som heter ”det gör inget”, blandar kanske chocken med minnet av barnets förfäran och en vuxens mildrande försäkran: Vad spelar en blomkruka för roll?

Jord finns också med i ett textilt verk i två delar som parallella stigar från taket. Man kan tänka sig att här ”på ytan” (som verket heter) avsätter vi levande lätt jordiga spår på ytan över den djupa jorden dit allt organiskt liv är på väg.

Så dyker den saknade upp igen i form av en väl använd, klargul regnjacka som hänger lite slarvigt på en galge. Som om den just kommit dit och snart ska användas igen, den gamla regnjackan, som man kanske tänker. Utställningen mynnar i ett verk där minneannonserna bleknat till nästan osynlighet och i två fotografier (inte längre detsamma) där en svartvit kopia lagts till färgbilden.

Man kan undra om utställningen blir för distanserad, för filosofisk? Har ordnandet av minnen, den intrikata föreningen av konkreta ting och det stora obegripliga kretsloppet kommit att skymma vreden och övergivenheten hos dem som blivit kvar?

Jag vet inte om det vore möjligt att gestalta. Men frågan skymmer inte att det är ett imponerande och konsekvent arbete Sigrid Ejemar uträttat som konstnär i huset hos Lars Palm.

Niels Hebert

http://www.arbetarbladet.se/kultur/starkt-om-doden