Förgängligt verk i Lars Palm
Vår konstkritiker Niels Hebert går in i ett konstverk som om några veckor kommer att vara försvunnet för evigt!
Pixlar och pigment – kan de förenas?
Det är utgångsfrågan i Abigal
Janjics utställning “Symbiose” på Galleri Lars Palm i
Sandviken. Pixlarna har hon hämtat ur datorn, dels i form av bilder
hon gjort med datorns måleriverktyg, dels bilder hon sedan
bearbetat.
Resultatet har blivit färgstarka
mönsterbildningar, skarpa som glasskärvor och signaler för energi
och rörelse. Mönstren är tryckta på papper som hon applicerat på
väggarna. Intill det tryckta målar hon direkt på väggen –
mycket precist. Helheten andas perfektion, inte minst för att linjer
och former skapar ramar och vägar som håller spänningar och
rörelser vid starkt liv.
Utställningen är en helhet, ett verk
eller en rumsinstallation och omfattar galleriets två rum. Man kan
följa verket som en slinga. De abstrakta formerna och mönstren är
mestadels horisontellt utsträckta, men här och där skapar
vertikala avbrott rytm och rörelser. Man kan också se hur former
och mönster refererar till varandra tvärs över rummet, eller till
och med mellan rummen. Hela tiden möts de digitala trycken och
måleriet.
När utställningen stängs om ett par
veckor försvinner ”Symbiose” för alltid. Nu är vi inne i
konstverket, samtidigt som vi kan se det. Men att exakt avgöra var
konstverket ”finns”, låter sig knappast göras. Sådana
associationer till upplevelser av tid och rum kan ha att göra med
utställningens – och internets – karaktär av flöde. Jag tänker
på hur den grekiske naturfilosofen Herakleitos, som levde för 2 500
år sedan, en dag satt vid en flod och konstaterade att han satt vid
samma flod, men att det aldrig var samma flod.
Det finns partier där Abigal Janjic
låter färg rinna från de digitala trycken. Men det känns ändå
som om frågan om hur symbiosen mellan pixlar och färgpigment kan
uppstå. Utställningen var inte färdig vid pressvisningen, och det
är möjligt att helheten visar på en starkare samverkan.
Det man förlorar i datorn handlar om
subtila skiftningar i färgpåläggning, nyanser, ljus och eventuellt
perspektiv. Det tycks som om pixlarna är för definitiva, som om att
allt som kan sägas sägs i ögonblicket framför betraktarens näsa.
Kan man få “liv” i den digitala
bilden? Kommer den att kväva måleriet? Hursomhelst är det ett
intressant forskningsfält. Och jag är övertygad om att det kommer
att vidgas, eftersom floden av bilder ständigt stiger och människors
behova av bilder tycks oändligt.
Abigal Janjic bor i Geneve i Schweiz.
Hon har studerat bland annat vid Konstfack i Stockholm, där hon tog
sin examen 2014.
Niels Hebert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar