fredag 30 oktober 2015

Artikel om SYMBIOSE från Arbetarbladet!

Förgängligt verk i Lars Palm




Vår konstkritiker Niels Hebert går in i ett konstverk som om några veckor kommer att vara försvunnet för evigt!

Pixlar och pigment – kan de förenas?
Det är utgångsfrågan i Abigal Janjics utställning “Symbiose” på Galleri Lars Palm i Sandviken. Pixlarna har hon hämtat ur datorn, dels i form av bilder hon gjort med datorns måleriverktyg, dels bilder hon sedan bearbetat.
Resultatet har blivit färgstarka mönsterbildningar, skarpa som glasskärvor och signaler för energi och rörelse. Mönstren är tryckta på papper som hon applicerat på väggarna. Intill det tryckta målar hon direkt på väggen – mycket precist. Helheten andas perfektion, inte minst för att linjer och former skapar ramar och vägar som håller spänningar och rörelser vid starkt liv.
Utställningen är en helhet, ett verk eller en rumsinstallation och omfattar galleriets två rum. Man kan följa verket som en slinga. De abstrakta formerna och mönstren är mestadels horisontellt utsträckta, men här och där skapar vertikala avbrott rytm och rörelser. Man kan också se hur former och mönster refererar till varandra tvärs över rummet, eller till och med mellan rummen. Hela tiden möts de digitala trycken och måleriet.

När utställningen stängs om ett par veckor försvinner ”Symbiose” för alltid. Nu är vi inne i konstverket, samtidigt som vi kan se det. Men att exakt avgöra var konstverket ”finns”, låter sig knappast göras. Sådana associationer till upplevelser av tid och rum kan ha att göra med utställningens – och internets – karaktär av flöde. Jag tänker på hur den grekiske naturfilosofen Herakleitos, som levde för 2 500 år sedan, en dag satt vid en flod och konstaterade att han satt vid samma flod, men att det aldrig var samma flod.
Det finns partier där Abigal Janjic låter färg rinna från de digitala trycken. Men det känns ändå som om frågan om hur symbiosen mellan pixlar och färgpigment kan uppstå. Utställningen var inte färdig vid pressvisningen, och det är möjligt att helheten visar på en starkare samverkan.
Det man förlorar i datorn handlar om subtila skiftningar i färgpåläggning, nyanser, ljus och eventuellt perspektiv. Det tycks som om pixlarna är för definitiva, som om att allt som kan sägas sägs i ögonblicket framför betraktarens näsa.
Kan man få “liv” i den digitala bilden? Kommer den att kväva måleriet? Hursomhelst är det ett intressant forskningsfält. Och jag är övertygad om att det kommer att vidgas, eftersom floden av bilder ständigt stiger och människors behova av bilder tycks oändligt.
Abigal Janjic bor i Geneve i Schweiz. Hon har studerat bland annat vid Konstfack i Stockholm, där hon tog sin examen 2014.


Niels Hebert

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar