En konstnärlig tidsresa
Konstnärer är inte alltid så villiga att själva tolka sina verk. De vill överlåta till oss som ser på dem att hitta mening.
Men ibland vet konstnären själv inte vad de betyder. Och i Daniel Palmbergs fall har konstnären glömt bort vad han tänkte och kände när han skapade verket.
Daniel Palmberg är till vardags intendent på konsthallen i Sandvikens Kulturcentrum, men han är konstnär också, och nu ställer han ut på Galleri Lars Palm i Sandviken.
När jag går in i galleriet får jag känslan av en samlingsutställning. Daniel Palmberg väljer att kalla den för en installation. Utställningen kan ses som en helhet, även om man lockas att se på de enskilda verken som på en vanlig galleriutställning. Konstnären har grävt i arkiven och hängt verk som har producerats vid skilda tidpunkter och som aldrig var tänkta att visas tillsammans. Många har halvt slukats i det förflutnas minnesdimmor.
Som kritiker blir jag nyfiken på när de olika verken har skapats, för att kunna ana en konstnärlig utveckling, men Daniel Palmberg är hemlighetsfull. Man behöver inte vara kritiker för att leta samband mellan verken. Hjärnan söker sammanhang och letar kopplingar mellan de enskilda delarna i helheten.
Teknikerna och uttrycken är många, från något som skulle kunna vara ett familjealbumsfoto till abstrakta målningar. Vissa är färdiga verk, andra är skisser som aldrig blev klara.
Daniel Palmberg har gjort en minnesresa. Tiden har förändrat hans egen uppfattning om det som han har skapat. Det som var dåligt då har blivit bättre nu och tvärtom.
Den upplevelsen får inte besökaren i galleriet, då hen troligtvis aldrig har sett verken tidigare. Men jag tror att många känner igen upplevelsen av att betrakta ett egenproducerat alster – en text, en teckning, en stickad halsduk – som har tillverkats för länge sedan och upptäcka nya saker i det. Har jag gjort det där? Tiden gör lustiga saker med världen när den går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar