Motståndav Jessika Eklund

Igår nattade jag två små människor. Den ena hade svårt att komma till ro. 

Jag vaggade monotont, sjöng, placerade huvudet nära mitt hjärta. Efter en halvtimme avtog gråten, ögonen sjönk långsamt ihop och den lilla kroppen blev slapp och tung.

Det slog mig att jag vet så väl hur en gör.

Att jag har gjort det så många gånger förut.

Inte bara med barn. Också som barn.

Mammas huvud över hela mitt knä som ett stort, tungt, gråtande klot. Stort som en jordglob.

Jag minns det väldigt tydligt.

Det var en invand rutin.

Min kropp vet vad som ska ske. Stålet rinner automatiskt över den.

Det som kopplar ihop hjärnan med hjärtat stängs av.

Hjärtat behålls intakt genom att rinna genom kroppen till någonstans mitt inuti där det är utom räckhåll.

Barn är flexibla varelser.

Och högst medvetna, även om med små referensramar.

Först ljuden i köket som föregick tröstandet.

Skrik. Slag. Ljudet av saker som landar efter att ha flygit genom luften.

Jag placerar mig stilla framför tvn. I vardagsrummet. På soffan.

Jag vet att jag måste vänta här. Jag bara vet det. Mamma kommer att komma till mig sen.

Tapeten är klarröd och har mönster av stiliserade vinröda rosor. Jag tycker om den.

Soffan är legoblå och har ett slitstarkt tyg som är lite obekvämt att sitta på.

Mina ben är inte så långa ännu, fötterna når inte utanför soffkanten.

Inget i rummet passar med det andra. Det har inte givits utrymme för något i hela huset att harmoniera med varandra.

Men jag tar inte in något av det här. Jag är oseende, och inget går igenom stål.

Allt står stilla utom det som händer i köket.

Mina öron är den enda verksamma kroppsdelen.

Jag måste höra om något går extra fel.

Jag måste ha koll på läget.

När ljuden avtar vet jag att det är dags.

Jag känner en stor lättnad när mamma kommer in till mig. Trycker sig ner på mig.

Nu kan jag göra något. Och det är över just nu.

Hjärtat rinner långsamt tillbaka på sin plats. Och det blöder i jämna pulsar tillsammans med mammas gråt.

Jag stryker över håret. Håller så nära jag kan. Talar tyst till henne.

Till slut avtar gråten och dom spända ryckningarna.

Stålet rinner slutligen av det med.

Jag har gjort en paus nu i skrivandet. Det har hänt något med min kropp.

Min andning är kort och spänd. Jag är torr i munnen. Jag har en sprängande huvudvärk. Det värker kring skulderbladen, käkarna, ögonen, öronen.

Och den elektriska puls som dagligen leds genom mitt skelett gör sig påmind. Mest i händer och fötter.

Hjärtat slår hårt.

Kroppen har bättre minne än resten av det som är jag.

Det är som sagt ett haltande minne jag har.

Jag har överlåtit så mycket åt muskler, senor, nerver, slemhinnor och skelett.

Minnesbanken är överbelastad i varje cell.

När jag blev äldre insåg jag att det gick att skrämma pappa.

Ett barns närvaro kunde trycka på skamknappen som onekligen fanns där någonstans bakom det ohejdade raseriet.

Jag blev modigare och modigare.

Nu var hjärtat med. På rätt plats i kroppen.

Både hjärna och kropp i perfekt harmoni. Total närvaro.

Jag brukade klampa in med dom tyngsta steg jag kunde åstadkomma och vråla allt vad jag kunde.

Svära och hota precis som han gjorde.

Det var en obeskrivlig seger varje gång när han kom av sig.

Och en livsviktig erfarenhet som har hjälpt mig många gånger i livet.

Tron på att det hjälper att göra motstånd.

Att det finns en oanad befrielse i att våga möta upp även det svåraste, mest skrämmande du vet och erfar.

Om och om igen.

Gång på gång,

ett nytt försök.

Att det är den enda skyldighet du har.