Flicka i rosa kjol av smuts
KONST
"jag är forskare. jag är också soldat och helare. MUTANT. jag sysslar med MUTANTERI. myteri på allt dysfunktionellt. Mitt ibland allt som är trasigt. mitt ibland allt som är fult. mediokert. dåligt. där hittar du mig. där bygger jag av lort".
Jessika Eklunds ord drabbar oss, vi som försökte blunda lite hårdare, lindra lite. Låta udda vara jämnt, nästan.
Hennes förra utställning, som gjordes av "Pissa, Tjuren och Hanna", det vill säga Hanna Gustavsson, Jessika Eklund och Pia Johansson, hade den underbara titeln "En klump av överflöd". Jag missade slutdatum med en vecka, kom dit samma dag den slutade men skrev ändå. Det är första och enda gången, det var vad den gjorde med mig: Gamla hästbetsel prydda av kristaller, en sockerlagsdoppad tantduk, en före detta flickväns hår, några gamla fyllor...
Den här gången står Jessika Eklund ensam i Lars Palm. "Läskigt" kallar hon det. Läskigt är det och även om det slutar i den flicka i rosa kjol – som jag trots allt vill se växa ur och förbi sveket och våldet – blir jag aldrig säker, det blir man inte i Jessika Eklunds bildvärld.
Utställningen kallar hon Jordmån, en grogrund eller den mull som blir kvar när allt brutits ned och försvunnit. Ansatsen är den samma – att samla och bygga av det till synes obrukbara, av "lort". Men samtidigt skiljer det sig så totalt från förra gången, en början i foton men här kommer det så nära det som endast hon kan berätta. Nära uppväxten i Norrsundet, det Norrsundet som i dag står kvar som en spillra, nära hennes liv och tillvaro i Jädraås, släktlängan hon flyttade till efter grafikutbildningen i Stockholm. Alltings upprinnelse när hon började prata med sin mamma, på riktigt, om hur det egentligen var och om den våldsamme, nu döda, pappan – "han slog" – som navet i den onda berättelsen. Berättelsen som växte, parallellt med samlandet som föraning och besvärjelse. Lorten fanns alltid där.
Jag skulle kunna skriva mycket om Jessika Eklunds texter, om omsorgen och modet och styrkan i de enkla och ovanliga orden. Men det skulle förta hela upplevelsen, avslöja vad som måste upplevas på LarsPalm. Det börjar i det som väger upp allt mörker, i kärleken som stor och stolt bultar från väggen den sköra blyertspennan skrivit den på. Drömfångaren sovrar de onda drömmarna, äter dem innan de når minnet som kan ha borrats i en snäcka. Det går från det fina till det brutala, här skrivet med kulspetspennans blekblå udd, och i rummet längst in finns pappa och det han gjorde henne. Hon viker inte för något: Smärtgränser, ben och hår, överlevnad, smutsen och minnet, rekonsolideringen, som "präglat mitt manshat till en ståtlig varelse". Det är ett harcorefeministiskt, manifesterat sätt att se på världen. Men framför allt är det mod, att tala och varken gömma eller glömma.
Det vi tar med oss härifrån. Ristat som i vatten, men vatten fryser och det skrivna stannar kvar, drunknar i isens glatta yta men smälter upp till våren.
Det är till var och en och det är till alla:
"Om du är där om du är eller har varit en flicka i rosa kjol. Det är för dig jag gör allt. Du är inte ensam. Jag kan se dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar