Starkt om döden
Direkt
till vänster i Sigrid Ejemars utställning på Galleri Lars Palm i
Sandviken hänger en sprucken betongkvadrat med titeln ”gå sönder,
rasa samman”. Det är upptakten, ett dånande slag i det tysta
rummet: Någon dör, vad händer då?
Sigrid
Ejemar, som gick ut Gävle konstskola häromåret, har under en
period som ”Konstnär i huset” skapat utställningen, som fått
namnet Det som blev kvar.
På
andra sidan chocken, det man förträngt ska hända även denna kropp
följer utställningen en lätt dragen tidsaxel. Jag tror jag kommer
att ha svårt att se dödsannonser (eller minnesannonser) i
tidningen, utan att tänka på dessa fortfarande gröna blad som
håller på att torka och som konstnären ordnat som spalter på
väggen.
Från
annonsernas konkreta närvaro går tanken till alltings tysta
förändring. I en svit teckningar (swil som kan uttydas som virvel)
kan förändringen ses som ett slags urform – som en kartbild
förändras av landhöjningen, en röntgenbild av sjukdom, en manet
av strandens torka…
Utforskningen
stannar till vid en bokhylla med mer eller mindre lästa och gulnade
böcker. Böckerna speglar deltagande i livet och det man delar med
den försvinnande tidens skilda strömningar; den som varit med ett
tag känner väl igen titlarna.
En
krukväxt har fallit till golvet. Växten med sin mullklump ligger på
sidan och krukan gått i bitar. Verket, som heter ”det gör inget”,
blandar kanske chocken med minnet av barnets förfäran och en vuxens
mildrande försäkran: Vad spelar en blomkruka för roll?
Jord
finns också med i ett textilt verk i två delar som parallella
stigar från taket. Man kan tänka sig att här ”på ytan” (som
verket heter) avsätter vi levande lätt jordiga spår på ytan över
den djupa jorden dit allt organiskt liv är på väg.
Så
dyker den saknade upp igen i form av en väl använd, klargul
regnjacka som hänger lite slarvigt på en galge. Som om den just
kommit dit och snart ska användas igen, den gamla regnjackan, som
man kanske tänker. Utställningen mynnar i ett verk där
minneannonserna bleknat till nästan osynlighet och i två
fotografier (inte längre detsamma) där en svartvit kopia lagts till
färgbilden.
Man
kan undra om utställningen blir för distanserad, för filosofisk?
Har ordnandet av minnen, den intrikata föreningen av konkreta ting
och det stora obegripliga kretsloppet kommit att skymma vreden och
övergivenheten hos dem som blivit kvar?
Jag
vet inte om det vore möjligt att gestalta. Men frågan skymmer inte
att det är ett imponerande och konsekvent arbete Sigrid Ejemar
uträttat som konstnär i huset hos Lars Palm.
Niels
Hebert
http://www.arbetarbladet.se/kultur/starkt-om-doden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar