Jessika Eklund, t h, just nu aktuell med utställningen "Jordmån" på Galleri Lars Palm, och vännen Nicolina.
- Fotograf:
- Sanna Wikström
Skogen, konsten och alla orden
INTERVJU
För fyra år sen tog längtan över och Jessika Eklund flyttade tillbaka, ut i skogen vid Jädraås. Då kom också konsten tillbaka – och orden om det obeskrivbara, mest smärtsamma.
– Jag kan berätta därför gör jag det, säger hon. Men det är inte mitt att bära på längre. Nu får ni andra ta över.
– Jag kan berätta därför gör jag det, säger hon. Men det är inte mitt att bära på längre. Nu får ni andra ta över.
För långt in i skogen bor hon Jessika Eklund. Den för dagen vinterväglagssliriga körbanan går mil efter mil förbi Järbo, längs med Kungsberg och upp mot Jädraås. Det var hit, just hit, hon längtade tillbaka efter tio år i Stockholm.
En lika fysisk som mental längtan, hon köpte morfars länga – fem lägenheter, två våningar på 250 kvadratmeter – som varit hennes sommarboende och lät goda vänner flytta in, berättar hon, och lassar in ved i spisluckan:
– Mamma brukar frysa när hon är här, tänkte det var samma med dig, jag är ju van. Man blir besatt av veden och vädret när man bor så här, ler hon.
Men det är inte alls kallt i köket. Vedträ efter vedträ sprakar tryggt i järnspisen. Blandrashunden Smilla värmer fötterna under bordet, kaninerna Åke och Gertrud knaprar i rummet bredvid. Tryggheten finns här nu, sen fyra år, nära skogen. Vi har samma erfarenheter av morfädrar och farfädrar som levt nära naturen, som tagit oss med och gjort oss orädda för mark och djur.
– Jag förstår inte hur folk klarar sig utan skogen! Jag kan gå och gå och bara fortsätta hela dagen. Det finns en trygghet i att kunna gå vilse om man vill.
Hon växte upp i Norrsundet, en plats hon inte fort nog kunde lämna. Hon säger att hon nog hellre hade dött än stannat eller flyttat tillbaka till Norrsundet.
Där hon bor nu lider hon inte av den sociala kontrollen och inskränktheten, för här är hon inte född. Med flytten från storstan till skogen kom istället energin till konsten. Här kunde hon vara på platsen och bygga de stora saker hon planerat. Ateljén finns på vinden och kan växa hur mycket som helst.
– Jag kan relatera till saker här, säger hon och pratar plötsligt med Pierre Bourdieus ord om "det kulturella kapitalet", som att känna en förtrogenhet med det som är "finkulturellt" och rätt i en krets eller i ett språk, och hur det aldrig varit hennes.
Ändå kallar du konsten för ditt kall?
– Ja, om det inte lät så pretentiöst. Jag är som min mamma, har försörjt mig som vårdbiträde. Men jag har aldrig gett upp konsten. Jag målade från det jag var liten, visste att jag tyckte om att måla, men det fanns inte som ett yrke i min närhet. Konst är så mycket framgång, kan vara så elitistiskt, hela den akademiska apparaten. Jag sökte en gång till Mejjan, men inte på riktigt, skickade in soppåsar med lite skräp. Mest för att de skulle behöva titta...
Hon säger att hon inte alltid tänker efter först, ibland bara plockar små, fula saker, som kan bli som en klassmarkör – eller ett nytt verk. Jag frågar om hon är en samlare men hon skakar på huvudet, det är mer medvetet än så:
– Jag har nog samlarens blick, utifrån vad jag behöver. Jag kan göra så att folk på loppisar blir av med saker de aldrig trodde att de skulle bli av med!
Hon skrattar och berättar om de metallbrickor, spill från ett bygge, hon samlade när hon bodde vid Hornstull i Stockholm, de som blev smycken. I hennes konst är inte bilden underställd ordet, eller tvärtom. Hon lever konsten. Det finns inga gränser mellan verken och vem som gjort dem när hon ibland tillhör konstnärkollektivet "Pissa, Tjuren och Hanna", tillsammans med Hanna Gustavsson och Pia Johansson. Hon har sin början i grafiken, men i dag finns föremålen, koncepten, mixen med orden mycket närmare.
– Det är ju samma sak, samma källa, säger hon. Det är bara det att olika utryck har olika fördelar.
Det blir mycket tydligt i "Jordmån", den utställning som hon just nu visar på Galleri Lars Palm i Sandviken. Den bygger på hennes egen berättelse om att utsättas för övergrepp och att läka, men främst om att vägra blunda och att våga tala.
– Jag kan berätta därför gör jag det, säger hon. Jag ville sätta ihop alla upplevelser jag bar på, sätta ihop och sätta punkt. Ungefär som när man hittar den där svarta lådan från ett flygplan.
Samtidigt har det som hände, som i delar handlar om en våldsam nu död pappa, präglat hennes värderingar i dag. Stenhårt feministiskt tar hon sig an allt det som hon med ett snett leende kallar manshat. Det är mycket att smälta för somliga.
– Jag vet, men det finns humor i det. Jag kommer att använda ordet "manshat" tills det blir någonting annat av det.
Hon säger att hon vill att andra ska bli drabbade av hennes ord, att man ska börja prata om dem, att det ska hjälpa någon. Samtidigt har hon med utställningen lämnat sig själv som drivkraft:
– Det är inte mitt att bära på längre. Nu får ni andra ta över. Det kan vara bra att släppa bilden av sig själv. Att se vad människor gjort för att resa sig.
Mod, vilja, strävan kommer upp – samt att minnet kan vara bedrägligt, inte?
– Jag ville vara konkret när jag började i konsten, jag har så dålig fantasi, jag ser allting. Verkliga ting. Men man kan aldrig vara dogmatisk på någon annans bekostnad.
Nu är hon intresserad av andras berättelser. Hon drömmer om en debattbok om det som är strukturellt, om det som är både utanför och i hennes egen berättelse. Om patriarkatet och om att övervinna rädslan, om en sexualitet (kvinnans) som fortfarande ofta anses så problematisk. Hon säger att hon kan vara provocerande, krävande, hennes vänner säger åt henne ibland.
– Men det är så lockande att lämna sin trygghetszon, att låta det som inte är så himla bekant ta plats.
Vad gör du när du inte orkar, säger jag.
– Då ligger jag i soffan!
Det har blivit mörkt i skogen, snön yr lite utanför och Jessika går med ut, med vedkorgen och med Smilla. Vi vinkar hejdå och jag tänker att vissa människor kommer aldrig att låta sig knäckas.
Sanna Wikström
Fotnot: Till höger en av de tre texter av Jessika Eklund som finns med på hennes utställning på galleri Lars Palm. Läs alla på webben, www.gd.se
http://gd.se/kultur/1.6600049-skogen-konsten-och-alla-orden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar