Wiking anfaller med flygande tefat
Kristin Wikings utställning på Galleri Lars Palm har två rum och två delar, där den ena domineras av något som liknar ett flygande tefat och den andra av brölande älgar och vargar.
Inledningsvis skapar tefatet en lite osäker, läskig känsla, som när något monster i nöjesfältets spökhus närmar sig, men när man har vant sig vid tefatets färd börjar hjärnan och inte känslorna bearbeta vad som händer. Vad konstnären vill förmedla är högst oklart, men för mig väcker tefatet associationer till Sisyfos meningslöst repetitiva arbete. Och i förlängningen ser man sig själv i dess inrutade mönster, i hur vi knuffas runt i vår vardag av yttre faktorer i ett upprepande mönster, vecka ut och vecka in.
Den finurliga konstruktionen får mig att tänka på Hans Kellerman, Skottes klurgubbe med sina märkliga skapelser. Det finns en könsaspekt i Kristin Wikings bygge som jag tycker om. Hade jag kastats in ovetande i Galleri Lars Palm hade jag gissat att utställningen byggts av en man. Hon punkterar den förväntningen på ett skönt sätt.
Jag har inte sett filmen ”Gravity” än, men av att ha läst om den har jag förstått känslan som förmedlas av att sväva fritt utan referenspunkter. Ungefär så känner jag mig av att kliva in i Kristin Wikings värld. Om man börjar leta efter mening, någonting fast att hålla sig i, blir man yr. Det är bara att släppa taget och låta sig svepas med utan att fråga för mycket.
Utställningens andra del består av en video, där älgar och vargar i skogen lallar runt. Maskerna med vita ansikten och blå horn har skapats av samma tejp som det lysande tefatet. En av älgarna ska absolut ha en klänning. De andra pratar om det. Filmar med sina smartphones. Sedan är det slut.
Kristin Wiking visar ett vilt skapande utan gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar