Ramzi & viljan
Det blir en tung torsdag. Först kastas jag in i en konfrontation med människans fria val på Galleri Lars Palm. På kvällen ser jag det tre timmar långa, tysk-turkiska mästerverket ”Den fria viljan” på svt.
Allt går åt helvete där.
Så inte i Ramzi Johanssons rum på LarsP, men utgångspunkten är nog så domedagsklämtande.
Ett val utan frihet.
Hans två rum i rummet propsar på detta: Den som här in kliver måste vara beredd på beslutsångest.
Någon skulle kalla rummen installation, han föredrar kalla det hela en rumslig målning. Det är perfekt – och installationer sysslar ju alla med i dag.
Senast Sandvikenfödde Ramzi Johansson visade upp sig här – numera bor han i Göteborg, där han gått Nya Dômen Konstskola med inriktning mot skulptur – var det tillsammans med Frida Hultén i en liten, fin utställning på Galleri Galaxen. Gränser och upplösning var temat. Ramzis kuber knwöt det hela samman, de vibrerande svartkuberna. Vad skjuter ut och vad drar oss in?
Så också här, tänker jag, fast jag inte hittar den enda kuben förrän allra längst in i det inre rummet. Den blinkar som en släkt fyr.
Annars har Ramzi Johanssonmörklagt hela Lars Palm – se där, ett val:) – med vita plywoodskivor när han låter oss möta det yttre och det inre rummet.
I första rummet sträcker sig svarta, snirklade eldsflammor ut ur väggarna, mellan de neddroppade tygremsorna – här vill man nästan springa runt i det platsspecifika rum som bara finns här och nu.
Men aldrig mer.
Svartkuben har fästs i vinkel i det inre rummet. Det rum som vilar som en tung andning från något spöklikt, undangömt.
Och så runt väggarna dessa metalliska skuggor, tunna som pianotrådar, ditmålade eller avknipsade.
Varför dras vi ditåt? Är det egot eller empatin?
Om man ändå inte anser sig ha det där valet, greppar det och vågar vila i den självgungande stolen mitt i rummet.
Gör det!
Sanna Wikströmhttp://gd.se/kultur/konst/1.5163437-ramzi-viljan
I Gefle Dagblad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar